Skrev om hur viktigt det kan vara att få skapa vackra saker för att behålla glädje i mörka tider. (Och knöt ihop det med mina böcker.)
Elsinorien · Den ”förspillda kvinnokraften” är ibland det som håller oss över ytan
Broderade bonader, mönsterstickade klädesplagg, vackra spetsar till ett lakan. Alltsammans exempel på sånt som kallats förspilld kvinnokraft. Det är sånt jag tänker på ibland när jag sitter med min stickning.
Stickningen är numera stundtals en räddning för mig. Stickar jag på jobbmöten där jag huvudsakligen ska lyssna så håller jag fokus bättre. Med stickningen blir jag mindre rastlös framför teven och klarar bättre att sitta stilla både framför nyheter och filmer. Och när jag behöver finnas i närheten, tillgänglig för en ungdom som vill ha stöd eller närvaro för att skolarbetet ska bli gjort, så är stickningen den perfekta lösningen.
Om vi bortser från den rent konkreta nyttan - både en stickad tröja och ett lakan är saker vi behöver - så tänker jag allt oftare på hur denna förspillda kvinnokraft snarast varit en möjlighet till kreativt skapande för många generationer av kvinnor. Om du stoppar in dina idéer, ditt konstnärskap, din kreativitet i saker du ändå behöver tillverka så är det lättare att få göra det. Om du ägnar dig åt sitt skapande medan du sitter bredvid barn som ska somna, en sjuk som behöver tillsyn eller medan maten på spisen kokar, så stjäl det inte tid från något annat.
Att göra vackert när det ändå ska göras - hur kan det vara förspillt? När det dessutom ger glädje åt både tillverkare och mottagare?
Och när livet är tungt ger det glädje att se det vackra växa fram under ens händer. När inga andra drömmar kan förverkligas kan det i alla fall vara möjligt att kombinera två färger av garn och se en tanke växa till något konkret, som kan färdigställas och användas och ge glädje i det lilla.
Att skapa vackra saker är en proteströrelse i sig, i ett samhälle som predikar effektivitet. Att hålla liv i kunskapen om hur man syr en viss sorts sömmar eller formar en strumpa med garn är att hålla fast vid förvärvad kunskap i en samtid som vill riva ner mycket av det människor tillsammans byggt upp.
Och spåren syntes också på deras kläder, både Miras och Emines: de blev alltmer översållade med broderier. Först vid kanterna runt hals och ärmar och längst ner på klänningarna, men sedan letade det sig liksom allt längre bort från kanterna. Stilen varierade: jag kände igen både de lokala elsinoriska motiven och mönster som gått igen i mor Sagas spetsar. Och en del av mönstren hade hon nog lärt sig av några av flyktingarna som kommit från Moniaslätten för en del år sedan, de som bodde kvar här och där i trakten omkring oss.
Jag visste inte när det hade börjat, jag hade inte reflekterat närmre över det, bara noterat att det var bra att hon hittat något att fördriva en massa småstunder med, samt fascinerats lite över att hon, unga flickan, frivilligt gav sig hän åt något jag själv såg som höjden av tråkighet och som jag förknippade med antingen gamla tanter eller de mest meningslösa aspekterna av hovliv och förväntningar på att fina flickor skulle ägna sig åt något ofarligt.
Ur Viddernas väv
Ailonise i böckerna om Elsinorien har inte så höga tankar om broderi. Men det Emine skapar med nål och garn visar sig vara avgörande för det som händer sedan.
I den verkliga världen har stickning använts för kodning och spionage.
Skapar du, med garn, tråd eller liknande? Fortsätt med det! Ibland kan det få stor betydelse. Och ibland är det helt enkelt det som håller oss över ytan i mörka tider.
Lysande klot tvenne
Knutar och band
Viddernas väv